Flytta.

Idag har vi pratat om det igen. Att flytta. Bo utomlands i ett år eller två. Jag tycker att det känns superkul och skrämmande samtidigt.. Okej om man reste iväg med en kompis, skulle plugga kanske, inte hade barn.. Men nu skulle jag flytta med barn och sambo isf. En sambo som jobbar och reser mycket. Och jag då hemma (fast borta..) med N. Hur får man nya vänner om man inte pluggar, inte jobbar, inte festar mycket och inte kan språket? Jag är beroende av att ha ett socialt liv. Fast kanske är det en del av utmaningen, äventyret! Jag vill tycka så, och gör det ofta också, men.. Jag är rädd att jag ska känna mig isolerad. Och känner jag mig isolerad kommer jag bli gnällig, och då kommer jag dra ner R och då blir allt som skulle vara kul och spännande bara tråkigt. Och jag vill inte gnälla. Jag vill inte dra ner, jag vill inspirera och vara glad!
Antagligen är det bara min feghet som pratar, det handlar ju såklart om inställning. Och inte fan vill jag sitta i den här lilla staden långt uppe i norr resten av livet. Klart vi ska se världen tillsammans..

Frågan är ju då vilket land det ska bli. Inom EU gör det ju väldigt mycket lättare såklart. Annars blir det väl kanske USA eftersom Rs företag ligger där, men då måste man ju ha visum..

Men. Positivt var tanken. Vilka länder i Europa är de bästa? R är omåttligt förälskad i Italien, så det ligger väl nära till hands kanske. Ja. Vi får se. Som vanligt.