Ok, jag glömde min blogg. Så går det när man inte är van.

Igår hade jag en helt otroligt rolig dag, allt tack vare en tråd på mitt favoritforum! Tänk vad lite som kan göra ens dag!

Men jag ville egentligen bara uppmärksamma att jag glömt den stackars bloggen, för just nu har jag ju ingenting att skriva...

Jag är trött på den här lägenheten. Jag vill ut! Men febrigt barn och minusgrader känns inte som den bästa kombinationen. Kanske iofs om hon bara får sitta inbylsad på min mage och mysa men, nej. Onödigt. Dessutom vill jag hellre att hon blir frisk så att vi kan gå på mässa imorgon. Blir hon inte det åker jag nog själv. Vill vill vill dit!

Igår kväll skulle jag ta mig ut, alldeles själv, men mitt sällskap fick förhinder bestående av kattkräks med mask i, så jag blev hemma ändå. Hennes katt Cleo var på promenad i över fyra månader, så det kanske inte är så konstigt att hon plockat upp ett och annat.

Nu ska jag fixa lite mer mat till min lilla galna dotter och hoppas på att hon vill sova lite mer. För det vill jag.

Jag fick sitta hemma ändå. N blev sjuk, så vi fick ställa in allt.
Iofs kom tre olika bilar förbi och lämnade/hämtade saker, så jag fick knöla in N under sjalar och tröjor och ge mig ut iaf, men det var ju bara korta stunder.
R fick stå i över två timmar i Märsta, sen fick han ta en taxi hem. SJ är fan sanslösa. Varje år har de liksom ingen aaaaaning om att det snöar i Sverige. Galet. Det är liksom nästan så att man inte blir upprörd längre. De där grabbarna behöver konkurans!

Seriously? Seriously!

Det är dags att återvända.
Idag är det november och snökaos ute. Jag hade tänkt sitta inne hela dagen, men kom på att jag måste hämta en vagn hos M + gå på babysim. Men det är ju ikväll, så dagen kan fortfarande tillbringas inne. Dessutom har jag ont i ryggen, även det en ypperlig anledning till att stanna hemma.

Vår andra dator är trasig. Jag förstörde den så nu är den virusfylld och ledsen. Det betyder att jag inte sett _någon_ av mina serier på en och en halv vecka. Det svider. Jag tror att jag måste få R att laga den kvickt, för så här kan jag ju inte ha det.
Men det får bli senare. Nu måste jag söva N och diska. Som tur är kan jag göra det samtidigt med henne på ryggen. Ergon är min vän.