10 dagar har visst gått nu, i eftermiddag kommer R hem! Så då är det bara att vänja sig vid det livet igen. Det känns lite så, som att det är två olika liv vi har, jag och N. När R är borta är han liksom verkligen borta, inte bara fysiskt utan psykiskt också. Han har fullt upp, vi är i helt olika tidszoner och allt som allt brukar det finnas en lucka på några minuter en gång per dygn där det finns möjlighet att prata. Och då blir det liksom ändå inte så mycket sagt.

Men först kommer mamma. Hon har suttit vid sin fars sjukhussäng i två veckor och kommer hem för en liten andningspaus innan hon ska tillbaka igen. Och för att andas bort lite sjuka kände hon för att andas in lite ungdom tror jag, och kommer alltså för att krama bebis. Vilken tur att bebis finns!

Men före båda dessa händelser ska jag diska. Ha en fin dag!