Självransakan.

Jag var och fikade med ett par tjejer som jag egentligen inte känner så bra idag. Ett par saker kom upp och jag kom genast att tänka på en sak som jag tänkte på senast igår kväll, nämligen att jag pratar för mycket. Och inte bara att jag pratar, jag avbryter, lägger mig i och driver med andra så att de blir ledsna. Detta är såklart inte min avsikt, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att sluta. Ibland försöker jag vara tyst, men så kommer jag på något som jag så gärna vill säga, och så gör jag det ändå. Jag kan tänka att jag inte ska säga ett knyst, inte driva några samtal alls, bara svara på tilltal, men det går ju liksom inte. Jag är den jag är, och det är jag ändå tacksam för. Men jag vill ju inte köra över andra, och jag vill inte göra andra ledsna.

Detta är något jag levt med ganska länge nu. Jag har många gånger slagit bort det, skyllt på andra och sagt att det är de som är känsliga fast det egentligen stämmer att det är jag som är elak. Eller elak tycker jag ändå inte att jag är, för jag menar verkligen inte att göra andra illa, men jag lyckas inte tänka mig för. Jag lyckas inte vara tyst. Men jag ska försöka, och jag ska inte ge upp. För den personen jag stundom blir är inte den jag vill vara.